Ödmjukhet (Några aspekter av Profetens liv och höga moraliska nivå)

Några aspekter av Profetens liv och höga moraliska nivå

Profeten b var urtypen för god moralisk karaktär.

Profeten b var urtypen för god karaktär och personlig integritet. När Aisha, en av Profetens hustrur, tillfrågades om Profetens karaktär svarade hon: ”Hans karaktär var Koranen.” (Musnad Aḥmad: 24601; Ṣaḥīḥ Muslim: 746) Innebörden är att han omsatte Koranens innehåll i praktiken.

Ödmjukhet

  • Profeten b var så ödmjuk att han inte ville att människor skulle resa sig upp när han kom, och han förbjöd dem också att göra det. Även om ingen var de nobla följeslagarna kärare än Guds sändebud b ställde de sig inte upp när han kom eftersom de visste att han ogillade det. (Musnad Aḥmad: 12345; Musnad al-Bazzār: 6637)
  • Innan ädlingen ʻAdiyy ibn Ḥātim antog islam kom han till Medina för att få veta mer om den nya tron. ”Medan vi var på väg mot [Profetens] hem”, erinrade han sig senare, ”stötte han på en äldre och skröplig kvinna med några barn som bad honom stanna. Han stannade en lång stund medan hon berättade om vad hon var i behov av. Jag sa till mig själv: ’Han beter sig sannerligen inte som den bysantinske eller persiske härskaren.’”
  • Hans sätt att agera och röra sig i sina följe-slagares sällskap var så präglat av anspråkslös enkelhet och ren ödmjukhet att en främling inte kunde avgöra vem av dem som var han. Vid ett tillfälle frågade en man: ”Vem av er är Muhammed?” (Ṣaḥīḥ al-Buk̂ārī: 63)
  • Anas ibn Malik sa: ”Vem som helst av de kvinnliga slavarna i Medina kunde gripa tag i Guds sändebuds hand och ta honom dit hon önskade.”(Ṣaḥīḥ al-Buk̂ārī: 5724) Uttrycket ”gripa tag i Guds sändebuds hand” visar på hans stora vänlighet och snara respons till unga och svaga. Rapporten avslöjar Profetens totala ödmjukhet genom att nämna hans villighet att se till de behov som några av samhällets mest utsatta människor (kvinnor och kvinnliga slavar) hade.
  • En gång sa han: ”Den som i sitt hjärta har högmod så lite som tyngden av en atom kommer inte in i paradiset.” (Ṣaḥīḥ Muslim: 91)