Innebörden av tro på Gud
Den innebär en fast tro på att Gud l existerar och en bestämd bekräftelse av Hans herravälde, gudomlighet, namn och attribut.
Vi kommer nu att diskutera dessa fyra mer ingående.
- Tro på Guds existens
En medfödd disposition för att tro på Gud (fiṭrah)
Att bekräfta Guds existens är något hos människan medfött och något som inte ställer krav på bevis. Förvisso är det av detta skäl som de flesta människor, sina skiljaktiga religiösa uppfattningar till trots, erkänner Guds existens.
Även om vissa människor försöker utrota eller ignorera den gör den medfödda böjelse att tro på Gud l och tillbe Honom som Han har ingjutit i oss (fiṭrah) att vi i våra hjärtan vet att Gud l existerar, och vi söker alltid Hans hjälp och stöd vid katastrofer och i svåra tider.
De otaliga exempel vi känner till där människor har fått sina böner besvarade, sina önskningar uppfyllda och sin oro stillad visar utan skuggan av ett tvivel att Gud l verkligen existerar.
Beläggen för Guds existens är tydliga och många
- Alla erkänner intuitivt lagarna om kausalitet; dvs. att allting har en bestämmande orsak. Det är omöjligt för någonting att skapa sig själv eller att skapas utan en skapare, och det måste därför finnas en kausativ agent för de otaliga levande väsen vi ser omkring oss. Denna orsak är Gud l. I Koranen sägs: Skapades de kanske av en slump? Eller är de själva skaparna? (Sura aṭ-Ṭūr, 52:35) Versen säger helt enkelt att människor inte skapades utan en skapare och inte heller kan ha skapat sig själva, vilket betyder att det var Gud l som skapade dem.
- Den underbart felfria plan som kan skönjas i universum med dess högst raffinerade beståndsdelar; dess himmel, jord, stjärnbilder och träd och oräkneliga andra fantastiska under och imponerande storverk, visar tveklöst på en Skapare, dvs. Gud l. I Koranen sägs: Guds verk, som i allt är fulländat! (Sura an-Naml, 27:88) Ett exempel är stjärnor och planeter som alla rör sig i jämna banor kring sina respektive gemensamma masscentrum. I Koranen sägs: Solen skall inte skynda ifatt månen, och natten hinner inte upp dagen; var och en rör sig nämligen i sin [fastställda] bana. (Sura Yā Sīn, 36:40)

