Innebörden av vittnesbördet om att Muhammed är Guds sändebud

Innebörden är att tro på hans utsagor, göra som han säger, undvika det som han förbjuder, samt dyrka Gud l på det sätt som han har föreskrivit och lärt oss.

Vad medför tron på att Muhammed är Guds sändebud?

  1. Att tro på hans utsagor. Här ingår:
  • Sådant som har att göra med det oseddas sfär, såsom den Yttersta dagen, evig sällhet i paradiset och bestående bestraffning i helveteselden.
  • Sådant som berör händelser i samband med Domedagen, de tecken som förebådar denna dag samt de centrala skeenden som föregår slutet på denna värld.
  • Berättelser om samhällen i det förgångna och om vad som hände mellan profeter och deras folk.
  1. Att göra det som han föreskrev och undvika det som han förbjöd. Här ingår:

En muslim måste tro på alla utsagor som är äkta och kommer från Guds sändebud l.

  • Att rätta sig efter hans instruktioner i fast övertygelse om att han inte talar i egen sak utan att det som han kom med inte var någonting annat än en uppenbarelse uppenbarad för honom. I Koranen sägs: Den som lyder Sändebudet lyder Gud… (Sura an-Nisā’, 4:80)
  • Att undvika sådana handlingar som han har förbjudit, såsom dåligt uppträdande, i fast övertygelse om att han bara förbjöd saker utfirån gudomlig visdom och i vårt eget intresse, även om vi ibland inte är medvetna om det.
  • Att bortom allt tvivel vara säker på att det kommer att gynna oss ofantligt mycket och bringa oss lycka i detta liv och i livet efter detta att göra sådant som han föreskriver och undvika sådant som han förbjuder. I Koranen sägs: Och lyd Gud och Sändebudet – kanske erfar ni [Hans] barmhärtighet. (Sura Ᾱl ʻĪmrān, 3:132)
  • Att ha en fast tro på att de som inte rättar sig efter Guds sändebud b kommer att drabbas av ett plågsamt straff. I Koranen sägs: De som vill sätta sig emot hans befallningar bör ta sig i akt; de skall få utstå [hårda] prövningar [i denna värld] och ett plågsamt straff väntar dem [i nästa liv]. (Sura an-Nūr, 24:63)
  1. Att dyrka Gud l i enlighet med profetens instruktioner. Härvid avses:
  • Att följa hans exempel: Vi bör i alla delar av våra liv följa Profetens sunna, dvs. hans praxis, eller hans utsagor, handlingar och underförstådda godkännande. Förvisso är det så att ju mer man rättar sig efter profetens föredöme desto närmare kommer man Gud l och desto högre blir den grad av gunst man får hos sin Herre. I Koranen sägs: Säg [Muhammed]: “Om ni älskar Gud, följ mig och Gud skall älska er och förlåta er era synder. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (Sura Ᾱl ʻĪmrān, 3:31)
  • Islam är fulländad: Guds sändebud b förmedlade islam och alla dess lärosatser i sin helhet och ingen är tillåten att introducera någonting nytt i islam som Profeten b inte tillstyrkte.
  • Islam är tillämplig på alla tider och platser: Islamiska föreskrifter nämnda i Koranen och i Profetens sunna är tillämpliga på alla tider och platser, ty ingen utom Gud l som skapade människorna vet med säkerhet vad som är bäst för dem.
  • Att rätta sig efter Profetens sunna: För att ens goda handlingar och gudfruktiga göranden ska accepteras av Gud l måste de vara i överensstämmelse med de riktlinjer som Profeten b slagit fast. I Koranen sägs: Var och en som med hopp ser fram mot mötet med sin Herre skall [sträva efter att] leva ett gott och rättskaffens liv och att inte göra någon delaktig av den dyrkan som han ägnar sin Herre! (Sura al-Kahf, 18:110) Frasen ”rättskaffens liv” här åsyftar goda handlingar utförda i enlighet med Profetens sunna.
  • Innovationer i religiösa frågor är strängt förbjudet: Den som inför en innovation i religionen (en dyrkanshandling som står i strid med Profetens sunna, såsom att förrätta en bön som inte är sanktionerad av Profeten b, begår ett flagrant brott mot hans bud och kommer att få sin innovation avvisad. I Koranen sägs: De som vill sätta sig emot hans befallningar bör ta sig i akt; de skall få utstå [hårda] prövningar [i denna värld] och ett plågsamt straff väntar dem [i nästa liv]. (Sura an-Nūr, 24:63) I detta sammanhang sa Profeten b också: ”Den som inför någonting nytt i denna religion som inte tillhör den, kommer att få det avvisat.” (Ṣaḥīḥ al-Buk̂ārī: 2550; Ṣaḥīḥ Muslim: 1718)