Tro på Guds herravälde – Tron (imān) består av sex pelare

Innebörden av tro på Guds herravälde

Innebörden är att ha en fast tro på att Gud l är alltings Herre, Ägare, Skapare och Försörjare; att Han är den som ger liv och förorsakar död; att Han är den ende som kan göra gott och förorsaka skada; att allt gott vilar i Hans hand; att Han har makt till allt; och att ingen delar någon av dessa egenskaper med Honom.

Tro på Guds herravälde avkräver därför en muslim att tro att:

Gud l är den ende skaparen av allting i universum. I Koranen sägs: Gud är alltings Skapare… (Sura az-Zumar, 39:62)

Människans kreativitet inbegriper endast sådana processer som omvandlar någonting från ett tillstånd till ett annat – att sätta samman och bygga – och handlar inte om ursprungligt skapande, om att skapa någonting ur ingenting eller att föra någonting tillbaka till liv efter döden.

Han är alltings Ägare. Guds är herraväldet över himlarna och jorden och allt vad där ryms och Gud har allting i Sin makt. (Sura al-Mā’idah, 5:120)

Gud l är den ende som ser till att det finns försörjning för Hans skapelse, och det finns ingen annan som kan göra det. I Koranen sägs: Det finns ingen levande varelse på jorden som Gud inte sörjer för… (Sura Hūd, 11:6)

Han är den ende härskaren och styr allt som händer i universum. Han styr skapelsens ordning, från det högsta till det lägsta… (Sura as-Sajdah, 32:5) Människans förmåga att hantera sina världsliga angelägenheter är tämligen begränsad och beroende av det material som finns till hennes förfogande. När hon gör detta kommer hon antingen att lyckas eller misslyckas. Guds reglering av allt som sker i universum är emellertid genomgripande och är därför destinerad att vara verkningsfull eftersom det inte finns något som kan motverka den på något sätt. I Koranen sägs: Skapelsen är Hans och Han befaller över allt. Välsignad vare Gud, världarnas Herre! (Sura al-A‘rāf, 7:54)

De med Profeten b samtida polyteisterna trodde på Guds herravälde

De med Profeten b samtida polyteisterna bekräftade Guds herravälde och trodde att Han är alltings Skapare, Herre och Ordnare. Denna bekräftelse var i sig dock inte tillräcklig för att de skulle antas som muslimer. I Koranen sägs: Och om du frågar människorna: “Vem har skapat himlarna och jorden?” – svarar de helt säkert: “Gud.” Säg: “Gud ske lov och pris!” Nej, de flesta av dem är okunniga. (Sura Luqmān, 31:25)

Bekräftelsen av att Gud l är alla världars Herre och att Han är Skaparen, Ägaren och Den som försörjer genom sina välsignelser, för med sig att all tillbedjan måste riktas mot Honom utan att på något sätt sätta någon eller något vid Hans sida.

Det skulle vara befängt att först bekräfta att Gud l är alltings Skapare, Den som tar hand om allt och Den som ger liv och orsakar död, och sedan rikta en dyrkanshandling mot någon annan än Honom. Att göra så är ett fruktansvärt misstag och den värsta av alla synder. I Koranen sägs: Och Luqman talade till sin son och förmanade honom: “Käre son! Sätt inte medhjälpare vid Guds sida; att sätta medhjälpare vid Hans sida är att begå en svår orätt!” (Sura Luqmān, 31:13)

Då Profeten b tillfrågades om den värsta synden i Guds ögon svarade han: ”Att dyrka någon vid sidan av Gud trots att det är Han som har skapat dig.” (Ṣaḥīḥ al-Buk̂ārī: 4207: Ṣaḥīḥ Muslim: 86)

Tro på Guds herravälde ger ro i hjärtat.

Den som i fast övertygelse bekräftar att ingen av Guds skapelser kan undfly det som Gud l har bestämt, eftersom Han är människornas Ägare som för dem påbjuder det som Han anser klokt. Allt utom Gud l är skapat och i behov av sin Skapare som styr och kontrollerar allt. Skapelsen har alltså ingen försörjare eller övervakare utom Gud l, och ingenting ens så litet som en atom rör sig utan Hans tillåtelse. Detta leder till att människans hjärta sammanbinds med Honom, inte ber någon annan än Honom om någonting, förlitar sig på Honom i alla världsliga angelägenheter och lugnt, målmedvetet, ståndaktigt och full av tillförsikt tar itu med livets upp- och nedgångar. Ty så snart vi har gjort allt vi rimligen kan för att uppnå ett världsligt mål och bett Gud l om hjälp har vi också gjort vår plikt. På så sätt blir vi nöjda och åtrår inte det som andra har, fullt medvetna om att all beslutsbefogenhet ligger hos Gud l som skapar vad Han vill och för människorna väljer det som är bäst för dem.