Undergivenhet och koncentration i bönen

Undergivenhet och koncentration i bönen

En tjänare är som närmast sin Herre när han faller ned på sitt ansikte i bön. .

Undergivenhet och koncentration (k̂uŝūʻ) utgör bönens essens och inbegriper djup koncentration och total undergivenhet inför Gud, där man gör sitt yttersta för att fokusera på och förstå de verser ur Koranen och de åkallelser och lovprisningar som reciteras i bönen.

Detta är en av de mest förtjänstfulla dyrkanshandlingarna som Gud l betraktar som ett av de troendes kännetecken. I Koranen sägs: Det skall gå de troende väl i händer; de som ber med ödmjukt sinne… (Sura al-Mu’minūn, 23:1-2)

De som förevisar undergivenhet och koncentration (k̂uŝūʻ) i sin bön får känna dyrkans och trons sötma. Profeten b sa: ”Bönen är källan till min största glädje.” (Sunan Nasa’i: 3940)

Hur man förevisar undergivenhet och koncentration (k̂uŝūʻ) i bön

Det finns ett flertal sätt som hjälper till att utveckla detta tillstånd av undergivenhet och koncentration i bönen, bland annat följande:

  1. Att göra de nödvändiga förberedelserna inför bönen

Dessa inbegriper att gå tidigt till moskén (gäller män), utföra de rekommenderade handlingar som föregår bönen, bära lämpliga och fina kläder samt gå till moskén med ödmjukt sinne och värdighet.

  1. Att hålla störande inslag borta

Man ska inte förrätta bön om det finns störningsmoment som kommer att påverka koncentrationen såsom bilder, höga ljud, nödighet eller hunger och törst efter mat som redan är serverad. Genom att undvika sådana störningsmoment utvecklar man ett rofyllt sinne som banar väg för bättre koncentration i denna storslagna dyrkanshandling som man är i färd med att utföra.

  1. Tumaʼnīnah

Tumaʼnīnah har ingen motsvarighet på svenska och betyder vanligen att undvika jäkt och stress och att inte gå från en position till nästa position utan att ha låtit den tid gå som det tar för kroppen att bli stilla. Profeten b förrättade aldrig sina böner i hast. Han utförde alla positioner och rörelser perfekt och gick aldrig från en position till nästa utan att åtminstone låta den tid gå som det tar för kroppen att bli stilla. Han uppmanade de av sina följeslagare som hastade igenom sina böner att ta sin tid i alla bönens moment och rörelser och göra dem ordentligt och på rätt sätt. Han ville inte att de skulle skynda igenom bönen, och jämförde ett skyndsamt förrättande av bönen med kråkors pickande.

Vid ett tillfälle sa han till sina följeslagare: ”Den värsta sortens tjuv är den som stjäl från sin bön.” De frågade honom: ”Hur kan man stjäla från sin bön?” Han svarade: ”Genom att inte göra bugandet och nedfallandet ordentligt.” (Musnad Aḥmad: 22642)

De som skyndar sig igenom sina böner kan omöjligen upprätthålla djup koncentration och total undergivenhet inför Gud l, ty brådska påverkar utan tvekan koncentration och ödmjukhet i bönen och minskar den belöning man får.

  1. Att begrunda Guds storhet

Vi bör begrunda Skaparens storhet, se Hans fulländning och bli medvetna om våra egna svagheter och brister. Den som begrundar Guds storhet kan inte undgå att i jämförelse se sin egen värdelöshet. Detta ökar vår vördnad för Gud l och får oss att åkalla Honom och undergivet och innerligt be Honom om saker. Vi måste också minnas den eviga sällhet som Gud l har i beredskap för den lydiga troende, och den stränga bestraffning som Han har förberett för de icketroende. Vi måste också tänka på den dag då vi kommer att stå framför Gud l inför den slutliga domen.

I Koranen säger Gud l att de som gör detta är de som kan vara säkra på att få möta Honom: Sök med tålamod [Guds] hjälp i bönen! Det är förvisso en svår [väg] utom för de ödmjuka, de som vet att de är kallade att möta sin Herre, att de skall återvända till Honom. (Sura al-Baqarah, 2:45-6)

Ju mer medvetna vi är om att Gud l kan höra oss, ge till oss och besvara våra böner, desto större ödmjukhet utvecklar vi och desto mer kommer vi att begrunda Guds storhet.

  1. Att reflektera över Koranens verser och andra yttranden i bönen och svara på dem

Koranen uppenbarades för att man skulle reflektera över den. I Koranen sägs: Detta är en välsignad Skrift som Vi har uppenbarat för dig, [Muhammed]. Människorna bör tänka över dess budskap och lägga dem på minnet, om de har förstånd. (Sura Ṣād, 38:29) Man kan omöjligen göra detta om man inte förstår de åkallelser, lovprisningar, tacksägelser och verser ur Koranen som läses i bönen. Genom att reflektera såväl över innebörden av det man reciterar som över ens eget tillstånd kommer man att öka sin koncentration och ödmjukhet i bönen och även röras till tårar och hänryckning. Den känslomässiga effekten blir tydlig med varje vers som man lyssnar på. I Koranen sägs: De som, när de erinras om sin Herres verser, inte störtar ned, blinda och döva.(Sura al-Furqān, 25:73)